– Struktur är viktigt för att kunna lära ut något och därför måste man ha förväntningar på uppförande, säger Jesper Nilsson. Han har arbetat med coervermetoden i drygt tio år. Innan dess lärde han ut fotboll på ett förhållandevis planlöst sätt, i likhet med många andra. 

 – Genom coerver fick träningarna en tydlig röd tråd. Syftet med träningen måste hänga ihop. I dag har jag svårt att se hur man annars skulle lära ut fotboll. Coervermetoden innebär mycket fart och att utmana motståndaren. Genom att upprepa rörelsemönster kan vissa färdigheter automatiseras, vilket ger ökat utrymme för beslutsfattande. En grundläggande förutsättning för att individen ska utvecklas är att lyckas. 

– För att vilja använda en fint i en match så måste du ha lyckats med den på träning. Man skapar hjärnbanor, återupprepar tills man känner igen situationen. Metoden kan innebära att man först tränar anfall två mot en. Först när alla har lyckats så kan man gå över till att anfalla två mot två.

– Jag vill till en nivå där spelaren inte klarar det längre, men jag måste börja där spelaren klarar det.

Ett annat konkret exempel kan se ut såhär: 

1. Spelaren tränar en överstegsfint helt isolerat.

2. Två spelare står och gör finten mitt emot varandra. 

3. Finten utförs med fart mot varandra. 

4. Övningen utförs med dubbel överstegsfint.

Jesper Nilsson jämför med tvspel, där man hela tiden vill till nästa nivå. Och han jämför med att lära sig spela piano.

– Om man hela tiden gör samma fingernedsättning kommer man att tröttna. Ribban måste flyttas för att få spelaren att fortsätta utvecklas. Det ger en tillfredsställelse när spelaren lyckas med något som den inte klarade tre veckor tidigare. 

För att lyckas i tränarrollen är planeringen helt avgörande. Det omfattar även att den fysiska strukturen, med koner och annat material, är på plats innan träningen startar. 

– Allt är förberett när spelarna kommer till mina träningar. De ser vad som är på gång. 99 procent av barnen tycker att det är skönt. När Jesper Nilsson besöker träningar observerar han ofta att de inte kommer igång tillräckligt snabbt.

Med för många instruktioner riskerar man att delar av träningsgruppen tappar fokus. Han föredrar att komma igång med övningen och korrigera efterhand, om det visar sig nödvändigt. Inom förbundets tränarkurser har begreppet guided discovery varit omhuldat. Det innebär bland annat återkoppling till spelaren genom frågetekniker som innebär att spelaren själv ska lista ut svaret på en utmaning. Det kan även innebära att spelaren har visst inflytande på träningens utformning. 

Jesper Nilsson arbetar mer efter en metod där repetition står i centrum och där han styr övningen för att vissa situationer ska uppstå. 

– Det gäller att få med sig så många som möjligt på vägen. Jag kan ha diskussioner men det är i så fall enskilt. Man måste jobba med spelarna var för sig, eftersom vi är olika som individer. Individen står överhuvudtaget i fokus för coervertränaren, även i synen på spelet i stort. Ju bättre individer, desto bättre lag, resonerar Jesper Nilsson, som ser träningsytan 20 gånger 20 meter som optimal. 

– Det är där matchen avgörs, två mot en, tre mot två, och så vidare. Hur vi klarar oss inne i fyrkanten avgör hur vi klarar matchen. 

* * * 

Låter det intressant? 

Tweeta