Hyllie Idrottsklubb

Han steg in i Hyllie som Christian och kom ut som ”Crippa”.

Ni har sett honom grilla burgare och ni har definitivt hört honom grilla motståndarnas supportrar.

Nu avslöjar Hyllies allt-i-allo sitt löfte om klubben tar steget upp – och berättar om ögonblicket på fotbollsplanen som fick hans pappa att hålla för ögonen.

 

– Han gör (svordom)mycket för A-laget. Ni ser inte honom, ni hör inte honom, men han jobbar så (svordom)mycket.

Det något censurerade citatet uttalades av Hyllies tränare Hamodi den 17 juni klockan 22.57.

Hyllie hade precis rest sig på nio efter tre raka förluster och besegrat Vellinge hemma på de grönsvartas nationalarena.

Efter matchen samlade tränaren spelare och ledare i klubbstugan, och passade på att lyfta fram en person som sällan står i centrum.

Crippa.

– Det är inte ett lag som vinner. Vinner man så gör man det som en klubb, sa Hamodi.

 

Tre månader senare ligger Hyllie där alla drömmer om att vara.

Inför söndagens bortamatch mot Lindeborg bär laget ledartröjan i den täta kampen om seriesegern.

En enkel uppgift?

Knappast.

Lindeborg befinner sig i andra änden av tabellen och kämpar för att hålla sig kvar i divisionen.

 

När jag når Crippa sitter han i bilen efter jobbet.

– Det fina med föreningslivet är att även personer utanför laget kan vara viktiga med sitt jobb och genom att sprida positiv energi, säger han.

Han fortsätter:

– Det här är en resa i vår ambition som klubb att ligga högre upp. Om det blir i år eller nästa år får vi se.

 

Jag brukar fråga spelare och ledare vad de gör om vi vinner serien. Kan du lova något?

– (Skratt)…

Många har lovat tatueringar?

– Jag har faktiskt designat många tatueringar till spelare. Det är mycket hemligheter kring de motiven. Jag tror att Emil har fått se sin.

 

Crippa funderar vidare.

– Jag har ju tatueringar, men det känns som att den tiden är förbi…

Det är inte säkert…

– Men tar Hamodi upp oss till tvåan så tatuerar jag självklart hans ansikte på bröstet.

Det kallar jag motivation.

– Tyvärr är det dåligt med fontäner vid Hyllie idrottsplats, men vi har ju hemmamatch i sista omgången. Vill det sig väl så badar jag i dammen bakom plan 1.

 

Historien om Crippa i Hyllie började under pandemin.

Han kom till föreningen som ledare för P2015, där sonen Charlie spelar. I dag tränar han även F2017–18, där dottern Chelsea lirar.

Fast på den tiden fanns egentligen ingen Crippa.

Han hette Christian.

Klubbchefen Andreas Lovén såg till att ändra på den saken och döpte om honom till ”Crippa”.

Till en början ville Christian inte riktigt kännas vid sitt nya namn men han fick finna sig i det.

– Det är så bra och kloka människor man jobbar med i Hyllie. Det blir en drivande kraft, men också en väldigt utvecklande miljö, säger han.

– Att göra saker jag aldrig sysslat med tidigare och behöva lösa dem är något som lockar mig. Man utvecklas väldigt mycket.

 

I dag ansvarar Crippa för klubbens event tillsammans med Zeyneb Shukr, som vi tidigare intervjuat.

Men arbetsbeskrivningen slutar knappast där.

Har du varit på en hemmamatch har du förmodligen sett honom stå och steka burgare. Därmed kan vi lägga till kökschef på den allt längre listan över titlar.

 

Gästande supportrar brukar också möta Crippa.

Han välkomnar dem gärna med något som skulle kunna beskrivas som gliringar. Eller division 5-poesi.

– Det är extremt mycket glimten i ögat från bägge parter. Man träffar väldigt mycket människor och det är väldigt roligt.

 

Hur var din fotbollskarriär?

– Kort. Jag jämfördes med Paul Scholes och Stefan Schwarz, säger han ödmjukt.

 

Och fortsätter:

– Jag hade kass teknik men ful spelstil.

 

Crippa spelade ungdomsfotboll i Kulladal och avslutade karriären i Lindeborg, där han gjorde sin enda seniormatch.

– Jag har bara ett minne: Jag byttes in som anfallare och nickade ihop med en jättestor back. Jag var femton år och min pappa höll för sina ögon på betongläktaren.

– De fick bära ut backen, han var färdigspelad efter den duellen.

 

Text: Federico Moreno