I onsdags psykade de motståndarna, sjöng fram Hyllie till seger och hjälpte laget upp i serieledning.
Nu har vi fått en exklusiv intervju med ledarna, 11-åriga Charlie och Vincent, som berättar om det speciella livet som Hyllieganer – och vilka krav de ställer på klubben.
Nyss stormade de planen.
Nu kräver Hyllieganerna – eller Grönsvarta armén, som klubbens nya supportergrupp också kallar sig – att jag inte ringer mitt i maten.
Det var i onsdagens nagelbitare till kvällsmatch som de presenterade sig för världen. Med trumma, megafon, sång och en stor dos glädje bar ett tjugotal Hyllieganer fram laget till seger mot Västra Ingelstad.
När bortalaget något orättvist (rent objektivt förstås) kvitterade till 1–1 och hemmaspelarna började tappa tro och energi, lyftes de av hemmasupportrarna, som aldrig slutade höras. Därefter var 2-1 oundvikligt.
Länge syntes en blandning av beundran och skräck i motståndarnas blickar när de såg ut mot den grönsvarta väggen och insåg att sångerna skulle eka i deras öron långt efter att de lämnat Hyllieganernas svårintagna fästning.
Supportergruppens två ledare spelar båda i klubbens P2015-lag: 11-åringarna Charlie och Vincent, som till vardags går i fyran på Elinelundsskolan.
Ni hade stor variation på sånger och ramsor?
– Vi är vana vid MFF-matcher, så vi gjorde om ramsorna till Hyllie-sånger, säger Vincent.
Och ni hånade motståndarna, som sig bör.
– Ja, deras tröjor såg lite ut som MFF:s. Så vi sjöng: ”Ni är MFF från Temu”, säger Vincent.
– Du vet vad Temu är? Tänk att du köper en Lamborghini från Temu. Då är den jättedålig. De var MFF från Temu – alltså en dålig version, förklarar Charlie.
Reagerade de?
– Jae … en av dem skrattade vid sidlinjen, säger Vincent.
Hur föddes er supportergrupp?
– Jag och Vincent har gått på A-lagsmatcherna. Sen pratade vi med vänner och andra i vårt lag och deras kompisar. Vi gjorde en trumma av en hink och silvertejp, och så tog jag med en megafon, säger Charlie.
– Idén är att stötta laget upp genom seriesystemet, säger Vincent.
Ni var igång hela matchen.
– En del tittade mycket på oss. Några som stod bakom tyckte att vi lät för mycket. Men spelarna tyckte att det var roligt, säger Charlie.
Vad betyder det här för er?
– Jag tycker att det är viktigt att spelarna känner att någon supportar dem. Och så träffar man vänner, säger Charlie.
Och ni spelar alltså själva i ett av Hyllies pojklag?
– Ja, i P2015. Jag är anfallare och målkung i laget, säger Charlie – och siffrorna ljuger inte.
– Jag spelar ytter och back, säger Vincent.
Ett tag krävde Hyllieganerna att tränarna skulle byta in en spelare. Berätta.
– Ja, Brian. Vincent och jag tycker att han har varit en av de bästa, som när han gjorde mål mot Oxie.
– Brian är väldigt lurig, har bra dribblingar och hittar ytor. Han gjorde mål i typ 70:e minuten mot Oxie, instämmer Vincent.
Kan det vara bra att sätta press på spelarna?
– Ja, nu mötte vi seriens sämsta lag. När vi leder med bara 1–0 i andra halvlek kan vi sätta press på laget och säga att resultatet måste bli bättre, säger Charlie.
Vad gör ni om laget underpresterar?
– Näset gjorde två mål på en minut. Hade det hänt på hemmaplan hade vi gjort någonting, säger Vincent, och reportern vågar inte ställa någon följdfråga.
Är ni på plats när Hyllie spelar nästa hemmamatch, nu på lördag mot Lindeborg klockan 14.00?
– Jag kan inte, för jag ska sova i skogen. Och sen ska jag på fest också, säger Charlie.
– Jag och rätt många som var där senast ska gå på lördag, säger Vincent.
Jag brukar fråga spelare och ledare vad de är beredda att göra om Hyllie vinner serien. Vad svarar ni?
– Jag vet inte riktigt, säger Charlie.
Backjätten Molamin ”Moula” Jajusy lovade att göra en tatuering. Vad sägs om ett år utan godis – eller är det för extremt?
– Eller kanske att ta dit jättemånga som hejar på Hyllie och fira, säger Vincent.
En stor fest?
– Ja, precis.
Vad tycker ni mest om med Hyllie?
– Vi har väldigt bra ungdomslag. Och U19 spelar i division 1, de är väldigt bra. Men klubben kan få in fler tränare som utvecklar de lag som redan är väldigt bra, så att de blir ännu bättre.
Grävande journalist: Federico Moreno
