I dag, den 15 oktober, är det en slags säsongsexamen med träningsturnering i Höllviken. Här har man spelat matcher varannan söndag under hela året. Ibland har det gått sisådär, ibland har man sopat rent med tre vinster av tre möjliga. Den här söndagen tillhör kategorin sisådär. Man förlorar första matchen efter att ha hämtat upp 0-2 till 2-2, tagit ledning med 3-2, missat en kavalkad av chanser för att avsluta med två snöpliga baklängesmål. Under en minut firar motståndarna medan tjejerna i Hyllie vandrar omkring med anleten som uttrycker: vad-hände-där? Sedan är det dags att tacka motståndarna med grönsvart passion. ”Vi gör målen som är sköna!” Efter matchen är Maya Cindric, dotter till tränaren Niklas, besviken. 

Varför förlorade ni? – Därför att pappa inte bytte in mig. 

Hur ska du bli bättre på att göra mål på dina chanser? – Alma [Roce] borde följa med mig upp i anfallet. 

Vad är det bästa med Hyllie F09/10? – Att tjejerna är snälla mot varandra och att de spelar bra. Och passningsspelet. 

Har ni tränat mycket på det under hösten, passningsspelet? – Mellan. Ändå ganska mycket. 

En söndag vann ni alla matcher, vet jag, trots att ni var utan avbytare. Vad gjorde ni rätt då? – Vi passade bra och stöttade varandra. 

Alma Roce är något av lagets pansarvagn. Orädd och fysisk plöjer hon djupa fåror i motståndarnas defensiv. Eller, ja, stora fåror överallt. Men i dag får hon alltså lite kritik av lagkamraten Maya Cindric för att inte följa med i anfallen och … ja, kanske slå in returer? Men det är tveklöst så att Almas ambition är att vara med i alla anfall. – Jag vill göra mål och vinna alla matcher. 

Vilken är din favoritposition? – Anfall. Och målvakt. Fast pappa vill helst inte att jag är målvakt. Han tycker att jag ska röra på mig och inte stå still i ett mål. 

Pappa har tydligen inte förståelse för den mest värdefulla positionen i laget (författaren av den här texten är målvaktstränare för P05, P06 och P07). 

Avslutningen den här söndagen är organisatoriskt mindre lyckad. Värdklubben har flyttat på tjejernas tider från förmiddag till eftermiddag. Pojkarna får spela medan tjejerna och deras ledare vädrar frustration. Med en enkel gräsplan försöker man lappa ihop ett eget schema. Något lag åker hem. Till slut blir det ytterligare en match, med den modesta speltiden tio minuter. Där dominerar Hyllie stort och vinner med 4-0. Man avslutar med en spontan straffsparkstävling. Den vinner Nellie Nickling Zuta sedan hon säkert placerat in alla sina straffar. Besvikelsen över att avslutningen inte blev som förväntat är begränsad. Ester Norrlid är ganska tillfreds när hon står i kön till prisutdelningen. Kanske för att man fick avsluta med en seger. – Det roligaste med att spela fotboll är att vinna matcher. När medaljerna ligger runt halsarna är det dags för fotografering. När spelarna i de andra lagen ler och eventuellt gör segertecken, väljer tjejerna i Hyllie IK F09/10 att stämma upp till sång. Det är liksom sådana de är. Smågalna. På ett positivt sätt. ”Vi är svarta, vi är gröna!” 

Tweeta