Höstsäsongens sista ordinarie träning är också Johan Enebergs sista träning med gänget. Han har varit något så exklusivt som en extern tränare, utan familjeband till någon av lagets spelare. Nu går snart flyttlasset med familjen till en annan del av staden. Det blir omöjligt att kombinera med tränaransvaret i Hyllie och på sikt vill han träna ett elvamannalag. 

  Det som har varit lyckan för P06 är på sätt och vis även dess olycka. Föräldrarna har förlitat sig på Johan Eneberg och till slut stod han ofta ensam på träningen. En ohållbar situation med över 20 spelare som inte bara ska drillas i att sparka boll, utan även måste bli sedda och ibland känna falkögonen i nacken. 

  Den ohållbara situationen löstes genom Doodle. Schemaläggning via nätet, där föräldrar kunde boka upp tider där de kunde medverka på träningen. – Det har fungerat ganska bra. Det var 10-12 som anmälde sig och sedan dess har det för det mesta varit tre ledare per träning, säger Joakim Predal, som hjälper till just den här träningen. 

  Han har själv varit tränare för ett annat lag men ville inte ha samma ansvar igen. Att hoppa in då och då har passat honom bra. 

   Johan Eneberg själv tror att Doodle är en bra sätt att inte avskräcka från engagemang. Föräldrarna är medvetna om att de inte måste vara här varje tisdag och torsdag. En träning var tredje vecka är mer överkomligt för många. – Finns det något som går förlorat när det är så stor omsättning på ledarna? – Nej, jag tror inte det, eftersom jag är huvudansvarig och planerar träningarna. Det handlar mycket om att hjälpa till med det praktiska. Flytta mål, ställa ut koner, dela ut västar. Och att hjälpa till så att killarna har rätt fokus. Det är den största vinsten med att vara fler. Att de har ögonen på sig? – Ja, så är det. 

  Krisen i P06 är inte över, i synnerhet inte som Johan Eneberg lämnat. Men en handfull föräldrar har klivit fram och vill ta ett större ansvar. 

  Johan Winberg är en annan förälder som anpassat sitt engagemang över tid och som kan tjäna som exempel på att även mindre funktioner spelar en stor roll för helheten. Han gick in som tränare för P03 och tog ett stort ansvar under flera år. När laget gick över till elvamannafotboll säger klubbens policy att en extern tränare ska ha huvudansvar (i den mån det är möjligt). Då avvecklade han successivt sitt ansvar. 

   Nu agerar han istället backup för den yngre sonens lag, P07. Han har skött det praktiska och administrativa med kallelser och registrerat träningsnärvaro. Han hoppar in som ledare på matcher när han behövs. – Jag har ett intresse för barnen och det är roligt, det går inte att komma ifrån, men jag orkar inte engagera mig i samma utsträckning som förr. Jag gör däremot gärna gästspel. Han säger att han dessutom ”stulit” arbetstid från arbetsgivaren under flera år och vill betala tillbaka. 

  Ledarkrisen gjorde sig påmind redan under tiden med P03. Ett tag var det bara Johan Winberg och en yngre tjej (”Hon var 17 år och jag typ 100”). Men man lyckades uppbåda föräldraengagemang och till slut var de fem tränare. Han tror att många sår tvivel hos sig själva, att de inte klarar av uppgiften. – Jag spelade själv bara tills jag var 14-15 år, men vi erbjöds utbildningar av klubben. Jag gick kurser på två, tre nivåer. Jag gjorde det för barnens skull och den sociala gemenskapen ger otroligt mycket. 

  Anekdoterna från tränartiden är många. Johan Winberg knorrar lite över sådant som fungerade mindre bra men i slutändan var det väl investerad tid, konstaterar han. – Till slut minns man bara det som var roligt och man blir något av en förebild för barnen. 

  Om man inte har någon fotbollsbakgrund och inte heller vill ta en sportslig ledarroll – finns det då ändå en plats i laget? En ledande fråga naturligtvis. Och ja, det finns det. Jenny Linde är kanske föreningens främsta exempel på det. Hon har ansvarat för bokningar, logistik, uppdaterat kalendrar, beställt kläder, skött insamlingar och lagkassa, kallat till föräldramöten och hanterat föräldrakontakter. Ledarresan började i äldsta sonens lag för elva år sedan och har sedan fortsatt med de andra barnens lag (liksom styrelseuppdrag). 

  Varför kände du dig manad? – Kanske för att jag inte kan fotboll men ville göra något. Jag är lärare, har ganska fri arbetstid och är van att organisera saker. En annan stark drivkraft är att tränarna ska orka vara just tränare. Det är få kvinnliga ledare i klubben. 

  Fanns det en tröskel att ta sig över, kände du? – Ja, lite. Det är många ”gubbar” inblandade. Många vill prata fotboll. Jag har aldrig sett den där matchen det pratas om. Det tog ett tag för folk att lära sig att jag inte gillar fotboll, ha ha. Har du fått uppskattning för dina insatser? – Ja, jättemycket från barn och föräldrar. Min känsla är att klubben ibland glömmer bort omfattningen av det arbete man gör ideellt men jag har absolut fått den hjälp och bistånd jag bett om. Men även uppskattning. 

  Vännen och ledarkollegan Carola Kjellgren halkade in i ledarskapsrollen 2011. Hon hade nyss flyttat hem från Tyskland och sonen började i Hyllie IK:s P02. – Det var för många spelare och alla fick inte spela. Så då fick jag frågan om att hjälpa till. Jag har utövat andra idrotter men kunde inget om fotboll. Andra tränare tog huvudansvaret och Carola Kjellgren assisterade genom att till exempel hålla i en övningsstation. – Så länge de är små behöver barnen mest någon som håller reda på dem. Det är först med elvamanna som det blir mer allvar och mindre lek. Hur togs du emot av barnen? – Killarna hade jätteroligt åt mig ibland men det bjuder jag på. Jag låtsades inte att jag kunde något. Men man lär sig efterhand, genom att lyssna på andra tränare. Hur var det att börja coacha under matcher? – Första gången kände jag: shit, hur ska detta gå? Men glädjen när man vinner – man känner sig delaktig. Utan mig hade de överhuvudtaget inte spelat. Hur ska fotbollsklubbarna locka till sig eller förmå fler kvinnor att bli ledare, tycker ni? – Genom att aktivt fråga dem, redan i fotbollsskolan. Prata med föräldrarna som är på träningen. Förklara dessutom att vi förväntar oss att de bidrar, mammor och pappor, på ett eller annat sätt, säger Jenny Linde. – Det finns inget bättre än att prioritera sina barn. Det är en lyx att gå hit på träningarna. Om föräldrarna ändå är här, så kan de lika gärna engagera sig, säger Carola Källman. 

Tweeta