Skånecupen 2020, Guld till Hyllie F06
Förra året i Skånecupen
spelade ett av våra lag en maraton-final mot FC Rosengård. Det var nervöst och
mållöst, lagen tog ut varandra. Inte förrän efter 24 minuter föll avgörandet,
och då var det FCR som stod för det. Surt men inget att säga så mycket om. Sedan
dess har vi dock slagit dem flera gånger och inför årets cup var det seger som
gällde.
Gruppen vi fått inkluderade
Rosengård och var på pappret den svåraste (det visade sig senare att finallagen
i både a- och b-slutspelen återfanns här) och då gäller det att vara på från
start. I första matchen mot Veberöd var vi kanske inte riktigt det. De spelade
med ett lågt försvar och då måste man verkligen vara fokuserade för att ta sig
genom. Trots ett väldigt stort bollinnehav lyckades vi inte göra mer än ett
mål, som Julle bombade in från målområdeslinjen. Segern var säker men spelet
inget vidare. Samtidigt hade Rosengård målfest mot Svedala och det kändes som
att vi skulle behöva slå dem för gruppseger.
Och när seger krävs, då levererar
tjejerna. Vi fick se en helgjuten insats från alla nio (och de många
lagkamrater, föräldrar och alla andra som tagit sig dit). Trots det starka
motståndet var vi tydligt bättre. Mickan gjorde 1-0 tidigt, FCR kvitterade,
innan Sara styrde in en frispark till ny ledning. Efter det hade motståndarna
inte mycket, även om ett blixtrande ribbskott från ingenstans visade på att man
aldrig kan räkna bort dem. Istället rullade lagkapten Issa in 3-1 i slutet,
suveränt framspelad av Stella. Kul med både bra spel och seger, och det märktes
på båda lagen att denna matchen var lite viktigare än de andra.
Sista gruppspelsmatchen
mot Svedala var lika imponerande, 1-0 efter några sekunder och 7-1 till slut.
Klar gruppseger alltså. I samtliga gruppspelsmatcher hade vi förresten olika
målvakter. Dvs vi har just nu ingen uttalad keeper, men flera som verkligen kan
om det kniper.
Semifinal mot Höllviken.
Tyvärr hade eder rapportör tvingats avvika för ett kalas och 99-kronorsstreamen
som laddats ner funkar inget vidare om domaren bestämmer sig för att dra igång
matchen 10 minuter för tidigt. Jag får alltså lita mest till hörsägen, och då
ryktas det att Höllviken tog ledningen tidigt, att vi vände med tre snabba mål,
och att det sedan var relativt säkert, om än inte så hög klass som mot FCR.
Tre dagars väntan till
final, där vi som väntat skulle ställas mot Rosengård igen. Det är häftigt med
mycket folk i den stora arenan, inmarsch till musik osv. Det märktes också på
uppvärmningen, fokus var ännu lite bättre än det brukar vara, passningar och
skott var ofta perfekta, och även om man såg en nervositet hos en del kändes
det som att det nog var en positiv sådan.
Inmarsch, presentation,
käcka vinkningar till publiken, vansinnesskrik i klunga för att trigga fram det
lilla sista och sedan i gång. Båda lagen var nog lite nervösa och spelade mest
på säkerhet. Första minuterna hade vi mest boll och ganska ofta högt upp i
planen, men utan att få till några riktigt bra kombinationer eller större
chanser. Alla tjejerna gjorde sitt jobb på ett femstjärnigt sätt, hela tiden
med hög press utan att försumma hemlöpningarna eller försvarsspelet, men det
närmaste vi kom mål var en halvfarlig frispark från Olivia och några skott
utifrån. I mitten av matchen började istället Rosengård jämna ut spelet och
stod för matchens dittills farligaste chans, men Julia lyckades rädda på
mållinjen. Stor eloge till henne förresten, hon är varken van vid eller särskilt
glad åt målvaktströjan men tog den för laget i finalen och presterade långt
över vad man kan räkna med.
Med fyra minuter kvar
fick vi till slut utdelning. Inte bara på vårt spelövertag utan också på den
träning på presspel som Bjarne gnuggat hela hösten. Visst syftar den höga
pressen främst till att hindra motståndarna från att bygga upp sitt spel, men
kan man få ett mål med sig på köpet är det inte illa. Mickan och Olivia
stressade motståndarnas försvarare, som annars hade imponerat mycket, och
plötsligt kunde vi snappa upp bollen högt upp i plan och få Olivia helt fri med
målvakten. Kallt rullade hon in bollen (med vänstern, tror jag) och vi var i
ledning med bara några minuter kvar. Och mycket mer än så blev det inte. Resten
av matchen visade tjejerna på plan upp en härlig blandning av adrenalin och
hjärna (och lite teknik när det behövdes). Stenhårt in i varje närkamp, inget
som helst fusk i hemjobbet, höll bollen istället för att stressa fram avslut,
och sammantaget skapade motståndarna faktiskt ingenting efter vårt mål.
Tjejerna bredvid plan var också fina att se, peppande i varje sekund. En sista
kraftansträngning på mittplan och sedan ljöd slutsignalen, alla tjejerna in på
plan för att fira i en stor klump. Och det är liksom det som är grejen med det
här laget och egentligen hela truppen. Många gånger har tjejerna uppträtt
fantastiskt mot varandra när vi har förlorat som ett lag, den här gången var
det underbart att se glädjen och gemenskapen när vi vann som ett lag.
Som alltid vill vi
förutom de på planen tacka alla de andra tjejerna, föräldrar och andra
supportrar som var på plats och hejade. En enorm eloge till alla för stödet
från läktaren, och det stöd som ni alltid ger laget.
Vi har börjat 2020 på
bästa sätt. Och det ska bli ännu bättre.
/Coacherna